Podcast

Polarfararna av Riksteatern

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation.

I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat.

Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson.

Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen.

Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett “skitfult rum”, på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman.

Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra.

Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen.

Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen.

Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd.

Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar.

I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis.

/Martin

Add Comment

Leave a Comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.